Strepsilsreklamen kränker mig

Har ni sett den reklamen som rullar för tiden? Den för halstabletten Strepsils? Ja, det skrivs så, med ’s’ på slutet. Gissningsvis för att skilja sig ut och skapa bloggstorm om missbruk av genitiv s (genitivs s?). Där har dom nog missat, för det är inte det detta inlägget handlar om. Hah!

Jag tänker på reklamen med den tecknade gubben på väg uppför en rulltrappa från metron där han möter en kollega eller nåt som frågar om han är redo. Redo för ett viktigt möte, visar det sig. Tyvärr hotar en sår hals med att det hela kommer gå i stöpen. Streckgubben harklar ur sig ursäkt med ett så patetisk läte att en man inte kan låta bli att känna sig förnärmad. Det här är precis hur nidbilden av en man ser ut! Exakt så kraxande hjälplösa är vi tydligen, när vi drabbas av nåt trivialt virus. Självupptagna och håglösa i soffan tigger vi om hjälp, medan kvinnan med korslagda armar fnittrar och skakar sorgset på huvudet, som vi vore en treåring som överdriver en sticka i fingret. Det är som det inte är halsen och immunförsvaret som försvagas, men kärnan i vår identitet, själva vår manlighet.

Självklart känner jag mig inte igen i den bilden. Det tror jag inga män gör. Den där reklamen måste vara riktad mot kvinnor. Kvinnor som tror att slikt behövs när dom hör en krämting följd av en dämpad hosta från badrummet. Löp och köp!

 

Strunt att vi män ramlar ihop för en smärre mikrobinfektion. Den bilden av mannen är lika mytisk som den om han som bara engagerar sig först när han blivit kränkt av en reklamfilm och agerar med att skriva något på nätet.

Fallout 3 -mutanter og colakorker

Fallout 3? Virkelig? Skal du fylle ett blogginnlegg med en anmeldelse av ett dataspill som er over 4 år gammelt? Ja, jeg vet. Det føles like relevant som at sportsrevyen gir oss resultatene fra OL i Vancouver. Jeg spiller dette først nå, dels på grunn av Steam Christmas Special. Pusherne på Steam gir i prinsipp bort gamle spill en gang i året, og jeg gir meg over som Charlie i sjokoladefabrikken. Dessuten vet man ikke om ett spill er verdt sin tid og penger før andre har blogget klart om emnet. Nok om det, dette er min blogg, så sitt ned og les.

En annen grunn til at det har tatt meg så lang tid å se nærmere på Bethesdas AAA tittel var at jeg elsket de to originale spillene sønder og sammen. Det siste, Fallout 2, ble sluppet ti år tidligere. Dette var en tid da spill med 3D-motor var polstjernen alle siktet etter, og isometrisk samt turnbased hadde utspilt sin rolle. Allikevel lyktes de dengang fange noe spesielt. Noe som var verdt å forsøke gjenskape med dagens teknikk i det som nå er ett gigantisk, og fragmentert marked. Min bekymring var såklart at de skulle gjøre atter en sjelløs broshooter der ingen av talentene fra originalene bidro i prosessen.

Hva det enn var som gjorde Fallout spesielt så vil jeg hevde de har lykkes med nummer tre i serien. Denne siste er mer enn inspirert av forgjengerne, den har anstrengt seg for å ta med alle elementer og øse på mer enn en fanboys hjerte kan begjære. Vel verdt å vente på i 10 år (eller 14 i mitt tilfelle). Så, hva er så bra med dette spillet?

Fallout 3 er en sandkasse. I motsetning til de fleste rollespill, dvs spill der man følger en sentral historie og spillfiguren utvikles langs reisen, så står man fritt til å reise hvor man vil, når man vil (med enkelte mindre unntak). Følgelig kan man regne med å havne i skuddveksling bevæpnet med en kniv. Det finnes en tråd, og om man nøster denne så slipper man de mest ubehagelige overraskelsene. Selv ignorerer jeg alle forsøk å lede meg i ene eller andre retningen, men bare det at man kan velge er suverent. Suverent, og jeg vil tro, teknisk vanskelig å gjennomføre. Det var ikke få ganger jeg hoppet over flere moment i hovedhistorien som i begynnelsen går ut på finne spillfigurens far. Man kan følge sporene, eller som jeg følge innfallsmetoden, og før eller senere var jeg tilbake på sporet igjen.

Fallout 3 er oppdatert. Med oppdatert mener jeg at man får det man forventer av ett spill idag. Ingen bisarre tastaturkombinasjoner behøver læres. Har man sprunget igjennom ett skytespill de siste ti årene er det bare og sette seg og kjøre. Man får spare og laste når man vil – noe som ikke er en selvfølgelighet med tanke på den kompleksitet en så stor spillverden fører med seg. Alt bevegelse foregår i ekte tid, men man har mulighet til å pause og kle om seg fra pyjamas til noe mer egnet for kamp. Det siste åpner for riktig nerdig taktikk der man midt i striden veier fordelene med ett hurtig automatvåpen mot en granatkaster som også skader omgivelsene. Samtidig står fiendene og venter på kontringen. Litt som juks kjennes det. Som når man har gjort noe som slett ikke fungerte (miner skal ikke brukes offensivt, og det burde virkelig stå på forpakningen) og enkelt kan lappe sammen kroppen i pausemodus. Det er også mulig å endre vanskelighetsgraden under spillets gang. Akkurat dette er luksus med leverpostei. Når spillet tar mot for mye til å kalle det moro kan man velge å senke vanskelighetsgraden, og heve når utfordringene ikke lenger er der.

Fallout 3 er fleksibelt. Fleksibelt med tanke på den spillfigur man gir egenskaper fra fødsel og hele historien igjennom. Utformer man en intelligent, fingerferdig person med tvilsomme moralske grenser er det åpent for alle talenter. Innbrudd, lommetyveri, hacking, løgn, snikmord, alt belønnes. Vil man heller være en godhjertet klumpeduns med muskler og fetter Anton flaks så får man slåss med nevene om man vil, reparere, forsvare eller på andre måter hjelpe utsatte. Dette belønnes også. Bare en god person vil kunne få en hund som følgesvenn. Jeg har lurt på å skape en figur så hjelpeløs som mulig for å se hvordan det gikk, men jeg mistenker at uansett hvilke valg man tar så finnes det en vei fram i spillet. I alle fall finnes det som oftest mer enn en framgangsmåte. Slikt liker man.

Fallout 3 har sjel. Nei, ikke en metafysisk sådan. Men mange spill av idag blir som en hest satt sammen av en komité. Alt for mange fingre i fatet, og på veien forsvant kunstnernes uttrykk. Man får ikke en stemning om ikke lyd og bilde samstemmer – da kan spilldynamikken være så bra den vil. Jeg mister fort interessen i alle fall. I denne postapokalyptiske verden er alt dekket av aske, og veldig lite fungerer. Ett grågrønt filter vasker bort detaljer i ett landskap der ingenting vokser. Det er stillhet når man er alene, og alene føler man seg virkelig. Helt til man blir angrepet av en maur stor som hentet fra en femtitalls skrekkfilm. Mye i Fallout-verdenen kommer nettopp fra femtitallet. Musikken, bilene, kommunistskrekken, herlige analoge datamaskiner med grønn skrift. Alt frosset i utviklingen fra da bombene falt. Det eneste som har utviklet seg er våpenteknikken, og muterte skapninger såklart. Omtanken på detaljer er slående. Muterte mennesker med komplekser for sitt nye utseende bor i en egen by. Alle speil i denne byen er ødelagte. Stirrer på man ett låst kasseapparat vil butikkeieren kunne si “I really hope you’re not planning on breaking into that?”.

I det hele tatt finnes det mye å elske her. Man kan knapt si at det er ett troverdig univers, men en god historie skal ikke la seg hindre i att mutasjoner behøver noe lengre tid, eller at en 280 kilos ryggsekk er en anelse mye å løpe med. Att man kan ete 10 kilo radioaktiv kakerlakk og vaske det ned med fire flasker 200 år gammel cola, og føle seg bedre etterpå tøyer litt på virkeligheten. Men fokus er på spillegleden, og en som har spilt rollespill noen tiår ser at det har Fallout 3 i massevis.

Jeg har igrunnen ikke godt av spill som dette. Min typiske framgangsmåte er å velge en lav vanskelighetsgrad, dikte opp en rollefigur og holde meg til dennes moralkompass i vått og tørt. Det leder til episoder som når min nye følgeslager tråkker på en mine jeg har utløst, og spres rundt i rommet. Rollefiguren min rykker på skuldrene og raner liket mens jeg selv rister på hodet og kjemper mot trangen til å spole historien tilbake noen minutter. “Come on, let’s go!” var hennes siste ord. Akk-ja.

Ellers har jeg en svakhet for ting og tang. Alt som går å få ned i ryggsekken skal ned i ryggsekken. Det som er skapt før krigen har en verdi (vel, allting, egentlig). Selv bruskorker. De er den nye valutaen, og ellers kjøphandles det med alt man kan slepe med seg (det finnes ikke lenger dopapir, ellers tror jeg det skulle vært nye skiten). Dette ha-begjæret blir til tider absurd, og jeg har lekt med en idé å lage en vekt-til-bottlecaps-ratio tabell. Ikke alltid greit å vite hva man skal bruke den begrensede plassen i ryggsekken til. Men jeg er vel fire år for sent ute for at det er verdt bryet.

Svakheter med spillet da? Joda, de finnes. Anmerkningsverd er ymse bugs som man vil tro skulle vært borte etter så mange år. Jeg antar at utviklingssyklusen har passert for lenge siden, så en spiller får leve med å sitte fast i landskapet to ganger på en time. Å hoppe gjennom døråpninger er heller ikke videre anbefalt. Holder man seg til åpent landskap og ikke er for kreativ så går det meste greit.

Det virker som kvinnene har bare en ansiktsmodell? Det blir litt merkelig når en eldre kvinne flørtende sier “Hi there!”, noe jeg tidligere hørt fra en prostituert. Med omtrent samme ansikt. Slektninger?

Fallout 3 har ytterst få scriptede events. Det vil si de gangene hvor omgivelsene reagerer etter ett gitt mønster på en spesiell (helst unik) situasjon. Normalt surrer mennesker, dyr, insekter og roboter rundt etter gitte mønster som blir forutsigbare etter en tid. Den historien man følger, og enkelte mindre historier, utløser andre handlingsmønster. Dette er nødvendig for å drive historien videre. Iblant har jeg tenkt at det hadde vært fint om det skjedde noe uventet. Med uventet mener jeg ikke at noen skyter på meg når jeg åpner en dør. Steams Halflife serie er ett bra eksempel på bruk av scriptede events, men de spillene er som å sette seg på en berg-og-dalbane. Ingen mulighet til å hoppe av for å utforske litt på egen hånd.

To nyheter avviker fra RPG mallen og er til tider irriterende. Normalt velger man sin rollefigurs egenskaper og bygger på disse med erfaring. Det er mer eller mindre essensen i ett rollespill. Allikevel er det to minispill der spilleren får brynet sine egenskaper. Låsdirking og hacke datamaskiner gjøres ikke med rollefigurens egenskaper, dens ferdigheter avgjør bare om man får forsøke. Selv hadde jeg ingen problemer med hackingen som var enkle ordleker, mens dirkingen fikk meg til å ønske jeg hadde lagt erfaringspoeng på noe annet.

Skal jeg ikke si noe om VATS da? VATS? Åja, du mener panikk-knappen min? Kjennes som juks å pause en kamp for ta seg god tid til å sikte på fiendens eksponerte venstrearm. Men det fungerer, og det er tro mot de to første spillene. Faktisk tror jeg Fallout 3 hadde vært vanskelig å selge til tilhengere av de første to spillene uten denne funksjonen. Det, og muligheten til å vippe oddsen i sin favør med en liten sprøyte. Fint at man kan bli avhengig av dop igjen. Har ikke sett dette siden nittitallets Jagged Alliance og Syndicate. Atter en avveining som bidrar til spillets kompleksitet.

Nå er jeg nærmere 1700 ord og har slett ikke fortalt alt jeg kunne, men ett sted får jeg takke for oppmerksomheten. Min konklusjon er at om du vil ha en verden å utforske som forsøker slå ihjel deg er dette ikke det verste man kan velge. Dessuten, er man ikke litt lei av alver nå?

ESC 2013 Aftermath

Now there are only teardrops left. Tears of laughter in my case. I’m emotionally exhausted after this years grand finale of ESC. A big thank you to Moldovia, Greece and Romania for their contributions. I nearly fell off my sofa when they came on. Greece was really fun, though. A team of soccerreferees in kilts with the worlds smallest lute, going at it like a balkan brass band. This is the kind of stuff I live for. Romania also did awesome – a musician friend texted me that he’d rather shave his privates with a badger. All very nice indeed.

Actually, my real favorites were Malta, Hungary and particularly Spain. Heck, their songs I could probably stand to hear on the radio repeatedly. Denmarks music piece that will be blasted all summer I will shun as I am already tired of it. The danes only got 5 checks in my book, so the performance wasn’t really that special either. Norway had by far the most epileptic lightshow, Moldova hairdo of the year, Finland took the costume award, Ukraine the biggest giant on stage… I’m sure the Prince of Eurotrash, designer Jean Paul Gaultier in the audience approved.

In fact it was Sweden who scored the highest on my scoresheet. They had the most complete show according to my standards, but sometimes it takes more than that. Poor Ireland had flirty eyecontact, gayfactor, bodhran drums, celtic tattoos and all, and yet they were barely voted on by their neighbours. It’s truly hard to predict the outcome. I only guessed 3 of the top ten, so I’m not placing any bets next year. It was fun, though. Totally worth it. I love that not all the crazyness is left behind in the national selections so cynics like me have something to look forward to in Copenhagen 2014🙂

Eurovision Song Contest 2013 Finale

ESC13_Logo_RGB

Jorå, formuläret finns på svenska med, kolla längst ner.

So, it’s here. The culmination of all our entertainers efforts. The night of flashing smiles and sparkling outfits. Or the other way around. Either way, it’s all settled at this one event. Every competing nation sits expectantly in front of their TV sets, ready to cheer, vote, and diss the opposition. I have just the thing for this occasion – a score sheet!

Granted, I’m not a ESC fan. In fact, I tend to avoid it, but always end up seeing it anyway. But it’s been around since at least colour TV. I still love the harmless bickering and bragging between nations, and not being a sportsfan, this is as close I get to nationalism. From the Te Deum trumpet fanfare to the disappointed aftermath (with a few exceptions – are there any nations who has never won?) it’s a part of me as an European. This, I believe, entitles me to make as much fun at it as I like. The Score Sheet is therefore focusing on the things that make ESC entertaining for me. Feel free to peruse, spread, be annoyed by, just don’t take it too seriously.

Just in case you have no idea what this is about, here is a brief introduction to the bizarreness that is a European song contest.

ESC 2013 Finale Scoresheet

ESC 2013 Final Röstformulär

ESC 2013 Final Röstformulär

Köra vilse

Traktorägg på väg nånstans

Ibland är det att köra vilse det enda rätte. Skälet till att bli vilse stör oss är att vi hade en plan, en tid att hinna, och trodde vi visste hur vi tog oss fram. Sen stjälps planen och illusionen av kontroll är över. Det skall inte mera till än att missa en avfart, ta nästa och sen är man nånstans i vischan med en förhoppning om att man kan navigera efter väderstrecken. Vilket stress det blir. Fast inte för mig när jag kör vilse med flit. Visst, det gör jag inte ofta, bara nu och då, när det behövs. Jag känner nämligen mig själv så alltför väl, och dom vägar jag brukar köra fångar inte min uppmärksamhet längre. Jag har åkt förbi varenda träd från jobbet till hemmet i alla väder och årstider och har för längst slutat se dom. Det är inte ens skog längre, bara nåt grönt/brunt/svart/vitt som skymmer. Att sluta uppmärksamma, att sluta se, det är något av det hemskaste jag vet. I det lägger jag att sluta bry sig, sluta känna, att sluta leva. Att betrakta är inte det samma som att nödvändigtvis känna så mycket. Antagligen tänker jag så kanske därför att jag har ritat lite, och fascinerats av hur ena hjärnhalvan ignorerar allt den tror den förstår och hindrar den andra återge vad man faktisk ser. Vänster hjärnhalvan ”Det är en hand”. Höger hjärnhalva ”Men hur ser den ut?”. Vänster hjärnalvan ”Ser ut och ser ut? Som en hand!”. Prova själv rita en hand – om du inte är tränad så kommer vänster hjärnhalvan djävlas med dig och resultatet ser ut som en 12-årings alster.

Så ibland händer det. Gärna på icke-dagar. Dagar där jag icke vill upp på morgonen. Icke vill på jobb. Icke vara på jobbet. Icke byta skor bara därför att företagets HMS-policy och försäkringsbolaget kräver kängor med stålhätta. När allt detta blir för mycket, då är det lätt hänt att jag missar en avfart. Det är något befriande med att bryta ett mönster bara sådär. Ett sekunds tvekan och plötsligt ändras hela omgivningen. Träden får färg, och ek eller lönn är inte längre samma sak. En rödmålat stuga har snickarglädje jag inte sett förut, faktisk är allt längs denna vägen nytt för mig. Jag kommer ihåg ett av skälen till att vi flyttade ner hit. Dessa gamla, odlade landskap med grönskande stenar överallt är rogivande. Det känns aningen som att stoltsera när jag är född i en huvudstad, men alla dessa kossor på bete vitnar om en kontinuitet jag inte sedd någon annan plats. Fast, när du sett några, och åren går, så ser du dom inte längre. Det vill jag tro är lika för alla. Vore jag disciplinerad skulle jag tagit med mig mitt kamera på jakt i närområdet med jämna mellanrum. Det är något som kunde fungera, men trots mina tidigare försök har jag inte lyckats tvinga mig att öppna ögonen på det sättet. Därför har min väckarklocka blivit att ibland slappna av tillräckligt till att missa en avfart.

Jag kan rekommendera att göra som jag och sätta invanda planer på vänt och se var just denna grusvägen går, och nästa, och en till. För eller senare dyker det upp en välbekant korsning eller en riksväg som pekar hemåt i alla fall. Ingen kris, bara lite tid tjuvat från ett begränsat reservoar. Men jag tröstar mig med att man kan inte lägga planer för att köra vilse.

Eurovision Song Contest 2013 semifinals

It’s an European thing

It’s that time of the year again. They’re dusting off their feather boas, bringing out their leotards and working up a synchronised dance routine you can’t distinguish from last years. It is time for the European play-offs in the bad taste league, the cultural extravaganza to bring a whole continent together for a laugh and a cheer. Personally, I wouldn’t notice if they skipped a year. In fact, I think every four years like the Olympics would be a sufficient interval. There’s no hope of that happening with all the money involved, though…

Oh, I’m sorry, you may be from another continent and not get this. The rundown is that every year in May, all countries in the Eurovision organisation are eligible to participate in a song contest where a few (20-something) are selected to compete for the audiences favour (and a professional jury) in the finale. The winning country will be the host of next years arrangement. There’s major prestige in this, although some countries (particularly the smaller ones) tend to take it more seriously than others. Plus the money of course. Not prize money, but guaranteed appearances all over the place and endless high rotation on radio. Even for some non-winning participants there is a piece of pie. This amounts to a huge circus of advertising money, record companies looking for the next big thing, and scores of hopefuls yearning to break internationally. With all this at stake the last few years have seen an increase in activities. In Sweden they had a whopping six events before choosing a winner to send to .. Sweden. Since Sweden won last year, with a single girl dancing barefoot on stage, they are the hosts this year. Hopefully they wont win again now, as that would be too taxing on their cultural budget or whatnot. Poor Ireland won 4 times in 5 years back in the nineties, and I don’t think their economy have recovered yet.

As for the songs, it is pretty much what you’d expect from Europe. Here are some of the titles included in this years
semifinals: Hold Me, Marry Me, You and Me, Believe in Me, and Alcohol is Free… at least occasionally one tries to stick out from the crowd. Sometimes the music has some cultural flavour from the originating country. Most of the time it’s just the lowest common denominator, meaning artificially sweetened peppermint bubblegum. You never really know who is going to win, though. In 2006 Finland won with their metal contribution: Hard Rock Hallelujah by Lordi. Pretty toothless for metal from a Nordic country, and yet it was still refreshing to see these growling beasts of metal outwin the usual lovesong trifles.

If this competition was anything like the original Olympics, the performers would have to train together for two weeks, eat the same food, receive the same service, and perform naked. Well, they don’t. It’s really not all about the song anymore, if it ever was. Stage presence, fireworks, costumes, orchestra etc. all come into account. It’s a show, and a pretty spectacular one at that. No inflatable pigs or Stonehenge on stage – I’m sure there are restrictions, but some are really clever at making the most of it. I expect some bizarre creativity this year like others. So, that’s where the entertainment lies for me. All these years I wowed to skip this hoopla, and yet I’ve ended up in front of the TV with the rest of my Scandinavian friends and family. Every year not wanting to. But still, there is some amusement in commenting cleavage and silly antics. What I always felt lacking was a way to systematically ridicule the ESC. Last year I made this scoring sheet I tested out with my wife. It worked out fairly well, we had a good time, so now I’m sharing it here. Hope you’ll enjoy it too.

(I’ll make sure to have one ready for the finale by the 18th as well, of course.)

PDF_icon_256x256

Röstformulär ESC 2013 Deltävling 1 och 2


PDF_icon_256x256
Scoresheet ESC 2013 Semifinals 1 and 2

Jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp

Alla närmsta vägarna där jag bor har svampnamn. Varför är uppenbart när man tar sig en runda i skogen. Det går inte att sätta ner fötterna utan att trampa på någon kremla eller musseron. Ifjol höst var det helt galet hur mycket som fanns. Jag bor längst ut i ett bostadsområde med skog på ena sidan och prefabricerade, identiska hus på andra. Det är inte med lite avundsjuka jag ser varje dag grannar gå förbi och försvinna in i skogen, för att återkomma ett tag senare med en burk eller korg full med godbitar. Jag är nämligen värdelös på att särskilja dessa läckerheter, och samtidigt livrädd för förgiftning.

I mitt DNA finns det ett samlargen, det är jag övertygad om. Min farsa samlar på sig användbara saker från loppis och annat i den grad att han har fyllt en ladugård och mera till. Själv stretar jag emot denna lust att fylla alla utrymmen med (vad han kallar) orealiserade möjligheter. Dock bankar mitt hjärta lite snabbare när jag ser mat överallt i skogen, som bara ligger där att plocka. Driften att hitta något av värde och plocka med sig hem ger sig uttryck i mycket. Jag gillar loppis men köper mycket sällan. Alla saker kräver en plats, och jag tänker på det när jag ser något som väcker ha-begäret. Svamp är tacksamma där. Dom äter man eller slänger i komposten. Några hamnar kanske i frysen, men som sagt så är jag försiktig med vilka jag tar. Dock tillåter jag mig hämningslös samling i dom MMO jag spelar. Det finns inte en sak jag kastar om jag inte måste. Oavsett hur litet det relativa värdet är, så åker det med. Det är löjligt hur mycket tid jag spenderad i olika spel på att sortera i säckar och kistor. Alltid väljer jag någon färdighet som samlare, och med stor glädje springer jag iväg och plockar blommor till övriga gruppens förtret. Jajamän. Det är tacksamt med digitala leksaker där man får släppa fri ens undertryckta sjukligheter.