Strepsilsreklamen kränker mig

Har ni sett den reklamen som rullar för tiden? Den för halstabletten Strepsils? Ja, det skrivs så, med ’s’ på slutet. Gissningsvis för att skilja sig ut och skapa bloggstorm om missbruk av genitiv s (genitivs s?). Där har dom nog missat, för det är inte det detta inlägget handlar om. Hah!

Jag tänker på reklamen med den tecknade gubben på väg uppför en rulltrappa från metron där han möter en kollega eller nåt som frågar om han är redo. Redo för ett viktigt möte, visar det sig. Tyvärr hotar en sår hals med att det hela kommer gå i stöpen. Streckgubben harklar ur sig ursäkt med ett så patetisk läte att en man inte kan låta bli att känna sig förnärmad. Det här är precis hur nidbilden av en man ser ut! Exakt så kraxande hjälplösa är vi tydligen, när vi drabbas av nåt trivialt virus. Självupptagna och håglösa i soffan tigger vi om hjälp, medan kvinnan med korslagda armar fnittrar och skakar sorgset på huvudet, som vi vore en treåring som överdriver en sticka i fingret. Det är som det inte är halsen och immunförsvaret som försvagas, men kärnan i vår identitet, själva vår manlighet.

Självklart känner jag mig inte igen i den bilden. Det tror jag inga män gör. Den där reklamen måste vara riktad mot kvinnor. Kvinnor som tror att slikt behövs när dom hör en krämting följd av en dämpad hosta från badrummet. Löp och köp!

 

Strunt att vi män ramlar ihop för en smärre mikrobinfektion. Den bilden av mannen är lika mytisk som den om han som bara engagerar sig först när han blivit kränkt av en reklamfilm och agerar med att skriva något på nätet.

Eurovision Song Contest 2013 Finale

ESC13_Logo_RGB

Jorå, formuläret finns på svenska med, kolla längst ner.

So, it’s here. The culmination of all our entertainers efforts. The night of flashing smiles and sparkling outfits. Or the other way around. Either way, it’s all settled at this one event. Every competing nation sits expectantly in front of their TV sets, ready to cheer, vote, and diss the opposition. I have just the thing for this occasion – a score sheet!

Granted, I’m not a ESC fan. In fact, I tend to avoid it, but always end up seeing it anyway. But it’s been around since at least colour TV. I still love the harmless bickering and bragging between nations, and not being a sportsfan, this is as close I get to nationalism. From the Te Deum trumpet fanfare to the disappointed aftermath (with a few exceptions – are there any nations who has never won?) it’s a part of me as an European. This, I believe, entitles me to make as much fun at it as I like. The Score Sheet is therefore focusing on the things that make ESC entertaining for me. Feel free to peruse, spread, be annoyed by, just don’t take it too seriously.

Just in case you have no idea what this is about, here is a brief introduction to the bizarreness that is a European song contest.

ESC 2013 Finale Scoresheet

ESC 2013 Final Röstformulär

ESC 2013 Final Röstformulär

Köra vilse

Traktorägg på väg nånstans

Ibland är det att köra vilse det enda rätte. Skälet till att bli vilse stör oss är att vi hade en plan, en tid att hinna, och trodde vi visste hur vi tog oss fram. Sen stjälps planen och illusionen av kontroll är över. Det skall inte mera till än att missa en avfart, ta nästa och sen är man nånstans i vischan med en förhoppning om att man kan navigera efter väderstrecken. Vilket stress det blir. Fast inte för mig när jag kör vilse med flit. Visst, det gör jag inte ofta, bara nu och då, när det behövs. Jag känner nämligen mig själv så alltför väl, och dom vägar jag brukar köra fångar inte min uppmärksamhet längre. Jag har åkt förbi varenda träd från jobbet till hemmet i alla väder och årstider och har för längst slutat se dom. Det är inte ens skog längre, bara nåt grönt/brunt/svart/vitt som skymmer. Att sluta uppmärksamma, att sluta se, det är något av det hemskaste jag vet. I det lägger jag att sluta bry sig, sluta känna, att sluta leva. Att betrakta är inte det samma som att nödvändigtvis känna så mycket. Antagligen tänker jag så kanske därför att jag har ritat lite, och fascinerats av hur ena hjärnhalvan ignorerar allt den tror den förstår och hindrar den andra återge vad man faktisk ser. Vänster hjärnhalvan ”Det är en hand”. Höger hjärnhalva ”Men hur ser den ut?”. Vänster hjärnalvan ”Ser ut och ser ut? Som en hand!”. Prova själv rita en hand – om du inte är tränad så kommer vänster hjärnhalvan djävlas med dig och resultatet ser ut som en 12-årings alster.

Så ibland händer det. Gärna på icke-dagar. Dagar där jag icke vill upp på morgonen. Icke vill på jobb. Icke vara på jobbet. Icke byta skor bara därför att företagets HMS-policy och försäkringsbolaget kräver kängor med stålhätta. När allt detta blir för mycket, då är det lätt hänt att jag missar en avfart. Det är något befriande med att bryta ett mönster bara sådär. Ett sekunds tvekan och plötsligt ändras hela omgivningen. Träden får färg, och ek eller lönn är inte längre samma sak. En rödmålat stuga har snickarglädje jag inte sett förut, faktisk är allt längs denna vägen nytt för mig. Jag kommer ihåg ett av skälen till att vi flyttade ner hit. Dessa gamla, odlade landskap med grönskande stenar överallt är rogivande. Det känns aningen som att stoltsera när jag är född i en huvudstad, men alla dessa kossor på bete vitnar om en kontinuitet jag inte sedd någon annan plats. Fast, när du sett några, och åren går, så ser du dom inte längre. Det vill jag tro är lika för alla. Vore jag disciplinerad skulle jag tagit med mig mitt kamera på jakt i närområdet med jämna mellanrum. Det är något som kunde fungera, men trots mina tidigare försök har jag inte lyckats tvinga mig att öppna ögonen på det sättet. Därför har min väckarklocka blivit att ibland slappna av tillräckligt till att missa en avfart.

Jag kan rekommendera att göra som jag och sätta invanda planer på vänt och se var just denna grusvägen går, och nästa, och en till. För eller senare dyker det upp en välbekant korsning eller en riksväg som pekar hemåt i alla fall. Ingen kris, bara lite tid tjuvat från ett begränsat reservoar. Men jag tröstar mig med att man kan inte lägga planer för att köra vilse.

Eurovision Song Contest 2013 semifinals

It’s an European thing

It’s that time of the year again. They’re dusting off their feather boas, bringing out their leotards and working up a synchronised dance routine you can’t distinguish from last years. It is time for the European play-offs in the bad taste league, the cultural extravaganza to bring a whole continent together for a laugh and a cheer. Personally, I wouldn’t notice if they skipped a year. In fact, I think every four years like the Olympics would be a sufficient interval. There’s no hope of that happening with all the money involved, though…

Oh, I’m sorry, you may be from another continent and not get this. The rundown is that every year in May, all countries in the Eurovision organisation are eligible to participate in a song contest where a few (20-something) are selected to compete for the audiences favour (and a professional jury) in the finale. The winning country will be the host of next years arrangement. There’s major prestige in this, although some countries (particularly the smaller ones) tend to take it more seriously than others. Plus the money of course. Not prize money, but guaranteed appearances all over the place and endless high rotation on radio. Even for some non-winning participants there is a piece of pie. This amounts to a huge circus of advertising money, record companies looking for the next big thing, and scores of hopefuls yearning to break internationally. With all this at stake the last few years have seen an increase in activities. In Sweden they had a whopping six events before choosing a winner to send to .. Sweden. Since Sweden won last year, with a single girl dancing barefoot on stage, they are the hosts this year. Hopefully they wont win again now, as that would be too taxing on their cultural budget or whatnot. Poor Ireland won 4 times in 5 years back in the nineties, and I don’t think their economy have recovered yet.

As for the songs, it is pretty much what you’d expect from Europe. Here are some of the titles included in this years
semifinals: Hold Me, Marry Me, You and Me, Believe in Me, and Alcohol is Free… at least occasionally one tries to stick out from the crowd. Sometimes the music has some cultural flavour from the originating country. Most of the time it’s just the lowest common denominator, meaning artificially sweetened peppermint bubblegum. You never really know who is going to win, though. In 2006 Finland won with their metal contribution: Hard Rock Hallelujah by Lordi. Pretty toothless for metal from a Nordic country, and yet it was still refreshing to see these growling beasts of metal outwin the usual lovesong trifles.

If this competition was anything like the original Olympics, the performers would have to train together for two weeks, eat the same food, receive the same service, and perform naked. Well, they don’t. It’s really not all about the song anymore, if it ever was. Stage presence, fireworks, costumes, orchestra etc. all come into account. It’s a show, and a pretty spectacular one at that. No inflatable pigs or Stonehenge on stage – I’m sure there are restrictions, but some are really clever at making the most of it. I expect some bizarre creativity this year like others. So, that’s where the entertainment lies for me. All these years I wowed to skip this hoopla, and yet I’ve ended up in front of the TV with the rest of my Scandinavian friends and family. Every year not wanting to. But still, there is some amusement in commenting cleavage and silly antics. What I always felt lacking was a way to systematically ridicule the ESC. Last year I made this scoring sheet I tested out with my wife. It worked out fairly well, we had a good time, so now I’m sharing it here. Hope you’ll enjoy it too.

(I’ll make sure to have one ready for the finale by the 18th as well, of course.)

PDF_icon_256x256

Röstformulär ESC 2013 Deltävling 1 och 2


PDF_icon_256x256
Scoresheet ESC 2013 Semifinals 1 and 2

Jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp

Alla närmsta vägarna där jag bor har svampnamn. Varför är uppenbart när man tar sig en runda i skogen. Det går inte att sätta ner fötterna utan att trampa på någon kremla eller musseron. Ifjol höst var det helt galet hur mycket som fanns. Jag bor längst ut i ett bostadsområde med skog på ena sidan och prefabricerade, identiska hus på andra. Det är inte med lite avundsjuka jag ser varje dag grannar gå förbi och försvinna in i skogen, för att återkomma ett tag senare med en burk eller korg full med godbitar. Jag är nämligen värdelös på att särskilja dessa läckerheter, och samtidigt livrädd för förgiftning.

I mitt DNA finns det ett samlargen, det är jag övertygad om. Min farsa samlar på sig användbara saker från loppis och annat i den grad att han har fyllt en ladugård och mera till. Själv stretar jag emot denna lust att fylla alla utrymmen med (vad han kallar) orealiserade möjligheter. Dock bankar mitt hjärta lite snabbare när jag ser mat överallt i skogen, som bara ligger där att plocka. Driften att hitta något av värde och plocka med sig hem ger sig uttryck i mycket. Jag gillar loppis men köper mycket sällan. Alla saker kräver en plats, och jag tänker på det när jag ser något som väcker ha-begäret. Svamp är tacksamma där. Dom äter man eller slänger i komposten. Några hamnar kanske i frysen, men som sagt så är jag försiktig med vilka jag tar. Dock tillåter jag mig hämningslös samling i dom MMO jag spelar. Det finns inte en sak jag kastar om jag inte måste. Oavsett hur litet det relativa värdet är, så åker det med. Det är löjligt hur mycket tid jag spenderad i olika spel på att sortera i säckar och kistor. Alltid väljer jag någon färdighet som samlare, och med stor glädje springer jag iväg och plockar blommor till övriga gruppens förtret. Jajamän. Det är tacksamt med digitala leksaker där man får släppa fri ens undertryckta sjukligheter.

Bok-recension – Serafers Drömmar av Ola Wikander

Spoilervarning. Här står det lite om vad som faktisk händer i boken. En sammanfattning hittar man på baksidan av omslaget eller i andra recensioner. Fokus är mer på andra saker jag finner intressanta. Dock droppar jag några saker som är avslöjande och eventuellt störande för läsupplevelsen, så nu är du varnad.

Serafers Drömmar är första boken av trilogi som med rätta marknadsförs som fantasy. För dom som har erfarenheter med denna genre vet att där hamnar alla verk som är för fantastiska att höra hemma i vår verklighet, fast utan laserpistoler. För fantastisk är den. Författaren nallar fritt från vestlig historia och kultur och rör ihop en märklig värld där astrologi är fullt fungerande vetenskap, krigaränglarna serafer kända från bibeln finns på riktig – kompletta med brinnande vingar, och parallella världar. Men annars är människorna lätt igenkännliga med sina egenskaper högmod, girighet, hybris, men också lojalitet, kärlek etc.

Just hybris går igen i boken. Vetenskapsmännens nyfikenhet som utmanar ödet, kungen som är villig att göra allt att behålla sitt rika på trots av dess ödesbestämda undergång, generalen som tror sig i sin roll vara osårbar. Låter en ängel full av hybris med brinnande vingar bekant? Om det inte är menad som homage till Ikaros så har jag läst för mycket i Wikanders saga, men jag tror han skrev denna parallellen avsiktlig. Ständigt igenom boken hittar jag dessa referenser till gammal litteratur från bibeln till Nostradamus och grekiska drama. Fast sadomasochistisk sex tror jag inte dom gamla grekerna skrev om. Det var väl Marquis de Sade först ute med, vad jag vet. Jodå, lite sånt finns med, och det används på ett bra sett för att beskriva ett komplicerat förhållande mellan två plågade individer. Annars finns citat i början av kapitlen från Herakleitos, Nietzsche, Chuck Palahniuk, Jim Morrison. Slika citat används för att sätta stämningen inför det som kommer, och ge legitimitet till historien. För mig brukar slika citat kännas pretentiöst och krystade, som att texten inte kan stå på egna ben och behöver stöd. Dock fungerar det i denna boken, kanske för att den är ett hop-plock av idéer och fantasier från vår (parallella) värld.

Vad jag har svårt att svälja är dock rollfigurernas namn. Visst förstår jag svårigheten med att hitta något som ger subtila associationer då man knappast kan kalla en eldängel “Olle”. Det är bara att fantasy är en genre med vissa återkommande element som är lätt synliga. Namn ihop-kastade av många vokaler mellan Q, W och Z och rikligt med specialtecken blir som en parodi då det är precis vad man förväntar när man plockar en bok från denna hyllan. På trots av namn jag inte kan uttala så känner jag för flera av figurerna. Deras val i intrigerna är överrensstämmande med personligheten och historien flyter på riktigt bra. Historien lyckas med sin avsikt att vara spännande, och lämnar naturligtvis flera trådar lösa för fortsättningen.

Det finns båda prolog och epilog, och man förstår att historien bara har börjat med denna boken. Ändå känner jag inte för att läsa dom efterföljande böckerna. Språket är väl bearbetad, men författarens röst känns inte så tydligt. Förutom namnen (javisst en petitess, men fortfarande störande efter 400 sidor) så hittar jag inte tillräckligt engagemang för att höra vad som händer härnäst. Jag vet inte om detta är en debut, för lite omoget känns det överlag. Känns taskigt att säga så, jag kan inte skriva bättre själv. Men som en kräsen läsare med osannolikt många andra berättelser att ta del av väljer jag hellre att hitta något annat. Dock vill jag tro att med tiden kommer Ola Wikander att bli riktigt vass, så jag väntar gärna på några senare böcker och låter seraferna fladdra vidare utan mig.