Strepsilsreklamen kränker mig

Har ni sett den reklamen som rullar för tiden? Den för halstabletten Strepsils? Ja, det skrivs så, med ’s’ på slutet. Gissningsvis för att skilja sig ut och skapa bloggstorm om missbruk av genitiv s (genitivs s?). Där har dom nog missat, för det är inte det detta inlägget handlar om. Hah!

Jag tänker på reklamen med den tecknade gubben på väg uppför en rulltrappa från metron där han möter en kollega eller nåt som frågar om han är redo. Redo för ett viktigt möte, visar det sig. Tyvärr hotar en sår hals med att det hela kommer gå i stöpen. Streckgubben harklar ur sig ursäkt med ett så patetisk läte att en man inte kan låta bli att känna sig förnärmad. Det här är precis hur nidbilden av en man ser ut! Exakt så kraxande hjälplösa är vi tydligen, när vi drabbas av nåt trivialt virus. Självupptagna och håglösa i soffan tigger vi om hjälp, medan kvinnan med korslagda armar fnittrar och skakar sorgset på huvudet, som vi vore en treåring som överdriver en sticka i fingret. Det är som det inte är halsen och immunförsvaret som försvagas, men kärnan i vår identitet, själva vår manlighet.

Självklart känner jag mig inte igen i den bilden. Det tror jag inga män gör. Den där reklamen måste vara riktad mot kvinnor. Kvinnor som tror att slikt behövs när dom hör en krämting följd av en dämpad hosta från badrummet. Löp och köp!

 

Strunt att vi män ramlar ihop för en smärre mikrobinfektion. Den bilden av mannen är lika mytisk som den om han som bara engagerar sig först när han blivit kränkt av en reklamfilm och agerar med att skriva något på nätet.