Köra vilse

Traktorägg på väg nånstans

Ibland är det att köra vilse det enda rätte. Skälet till att bli vilse stör oss är att vi hade en plan, en tid att hinna, och trodde vi visste hur vi tog oss fram. Sen stjälps planen och illusionen av kontroll är över. Det skall inte mera till än att missa en avfart, ta nästa och sen är man nånstans i vischan med en förhoppning om att man kan navigera efter väderstrecken. Vilket stress det blir. Fast inte för mig när jag kör vilse med flit. Visst, det gör jag inte ofta, bara nu och då, när det behövs. Jag känner nämligen mig själv så alltför väl, och dom vägar jag brukar köra fångar inte min uppmärksamhet längre. Jag har åkt förbi varenda träd från jobbet till hemmet i alla väder och årstider och har för längst slutat se dom. Det är inte ens skog längre, bara nåt grönt/brunt/svart/vitt som skymmer. Att sluta uppmärksamma, att sluta se, det är något av det hemskaste jag vet. I det lägger jag att sluta bry sig, sluta känna, att sluta leva. Att betrakta är inte det samma som att nödvändigtvis känna så mycket. Antagligen tänker jag så kanske därför att jag har ritat lite, och fascinerats av hur ena hjärnhalvan ignorerar allt den tror den förstår och hindrar den andra återge vad man faktisk ser. Vänster hjärnhalvan ”Det är en hand”. Höger hjärnhalva ”Men hur ser den ut?”. Vänster hjärnalvan ”Ser ut och ser ut? Som en hand!”. Prova själv rita en hand – om du inte är tränad så kommer vänster hjärnhalvan djävlas med dig och resultatet ser ut som en 12-årings alster.

Så ibland händer det. Gärna på icke-dagar. Dagar där jag icke vill upp på morgonen. Icke vill på jobb. Icke vara på jobbet. Icke byta skor bara därför att företagets HMS-policy och försäkringsbolaget kräver kängor med stålhätta. När allt detta blir för mycket, då är det lätt hänt att jag missar en avfart. Det är något befriande med att bryta ett mönster bara sådär. Ett sekunds tvekan och plötsligt ändras hela omgivningen. Träden får färg, och ek eller lönn är inte längre samma sak. En rödmålat stuga har snickarglädje jag inte sett förut, faktisk är allt längs denna vägen nytt för mig. Jag kommer ihåg ett av skälen till att vi flyttade ner hit. Dessa gamla, odlade landskap med grönskande stenar överallt är rogivande. Det känns aningen som att stoltsera när jag är född i en huvudstad, men alla dessa kossor på bete vitnar om en kontinuitet jag inte sedd någon annan plats. Fast, när du sett några, och åren går, så ser du dom inte längre. Det vill jag tro är lika för alla. Vore jag disciplinerad skulle jag tagit med mig mitt kamera på jakt i närområdet med jämna mellanrum. Det är något som kunde fungera, men trots mina tidigare försök har jag inte lyckats tvinga mig att öppna ögonen på det sättet. Därför har min väckarklocka blivit att ibland slappna av tillräckligt till att missa en avfart.

Jag kan rekommendera att göra som jag och sätta invanda planer på vänt och se var just denna grusvägen går, och nästa, och en till. För eller senare dyker det upp en välbekant korsning eller en riksväg som pekar hemåt i alla fall. Ingen kris, bara lite tid tjuvat från ett begränsat reservoar. Men jag tröstar mig med att man kan inte lägga planer för att köra vilse.

Advertisements